Det viktigaste.

En god vän grattade min höggravida fru på födelsedagen med hälsningen ”det här är din sista födelsedag då du fortfarande är den viktigaste personen i ditt liv!” Som blivande pappa har jag inte hunnit reflektera över föräldraskapet på det sättet ännu. Det är så mycket praktiskt som ska fixas och köpas och en tanke som är ständigt återkommande för mig är ”hur ska jag hinna med allt annat jag vill göra på sidan av med en skrikande bebis som kräver uppmärksamhet?!” 

Men när jag sedan tänker på föräldrar som jag känner inser jag att min vän har rätt. En förälder har ständigt barnet bästa i sina ögon, och en ständig vakande oro för ens älskade barn. Barnet känner inte av denna oro – det känner bara kärleken. Kanske känner barnet ibland att mamma och pappa blir arga – men också det av kärlek. På samma sätt kan vi få vara barn i Guds närhet. 

Gud Fader tillåter oss att lägga vår oro på honom, för vi är det viktigaste i Hans liv.

Men, hur kan vi veta att det är så? Jo, Bibeln vittnar om hur viktiga och älskvärda Gud anser oss vara – oavsett vem vi är. Bibeln talar om hur Gud sänder sin egen son att dö för oss. När vi ser oss i spegeln och bara ser tillkortakommanden – så ser Gud helighet. Hur kan Gud göra det? Jo, det är just för att Gud ser Jesus. Gud ser oss som perfekta - allt tack vara Jesus.

Vi kan landa i den lugnande tanken att Gud tagit itu med synden som förr varit som en mur mellan oss. Gud vägleder oss och välsignar oss med otaliga gåvor varje dag, men Gud är också den som varnar oss och vill att vi ska växa i vår tro. Endast för att Gud hela tiden har vårt bästa för sina ögon. Vi kan landa i den lugnande tanken att Gud aldrig sviker oss, och vakar över varje steg vi tar i livet – för att vi är det viktigaste i Hans liv.

Detta gäller även dig.

Tillåt dig själv vara ett barn i Guds famn.

Du kan kontakta denna bloggare direkt via mejl här!

Skulle du offra ditt eget liv?

Vad är vi egentligen beredda att dö för?

Somliga skulle säga att de är beredda att dö för sitt land, andra skulle säga att de är beredda att dö för yttrandefriheten eller för fred på jorden.

Oftast är det dock bara tomma ord och när det väl kommer till kritan är det nog ytterst få psykiskt friska som frivilligt skulle dö för en åsikt, eller en politisk ideologi.

Många gillar ju exempelvis att citera kända tänkare, och lite högfärdigt utbrista 

"Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem." Men hur många är egentligen beredda att dö för Lars Vilks?

För en tid sedan läste jag en undersökning om föräldrars relation till sina barn. En av frågorna löd: "Skulle du offra ditt liv för ditt barn, om han/hon skulle behöva ett av dina organ för att överleva?" Nu blir situationen plötsligt en annan, offret har fått ett konkret objekt, från att ha varit luddiga politiska värderingar, har det nu blivit ditt eget kött och blod. 

I undersökningen svarade också mycket riktigt de flesta att de skulle vara beredda att dö för sina barns skull. 

Men skulle du vara beredd att dö för någon annans barn, någon annans kött och blod? 

Nej, mest troligt inte, den avgörande faktorn i frågan är kärlek. Vi är oftast beredda att dö för det vi älskar mer än oss själva (vilket tyvärr är ytterst få saker).

Vem är beredd att dö för dig?

Du kanske känner dig fullt frisk, och vid allmänt god hälsa. Om det skulle hända något så har du  dessutom världens bästa sjukvård att falla tillbaka på.

När vi med lagens spegel tittar in i vårt inre ser vi dock ett svårt sjukt och döende inre. Vi inser ganska snabbt att det är slut med oss om vi inte får omedelbar hjälp, den här gången räcker det dessutom inte med våra föräldrars organ. 

Är  hoppet då ute?

Som tur är så ger oss Gud inte bara sjukdomsinsikt, utan även vård. Hans kärlek sträcker sig dessutom inte bara till att donera ett organ. Gud offrade nämligen sin Son för hela världens frälsning, och genom Hans offer får vi en ny, frisk kropp samt evigt liv och frid i himlen. 

Tack käre Gud för denna gåva!

/EE

Du kan kontakta denna bloggare direkt via mejl här!

Vår oförmåga

"Vi kan inte […] upptäcka vår oförmåga att hålla Guds bud annat än genom att försöka så gott vi kan."

Dessa kloka ord yttrade den kristne filosofen C.S. Lewis. Låt säga att vi vill pröva dessa ords sanningshalt och verkligen försöka hålla Guds alla bud. Vad ska göra? Vad säger Guds bud?

Ja, lyssna t ex på budet "du ska älska din nästa som dig själv" - eller som det modernt brukar uttryckas "behandla andra som du själv vill bli behandlad". Vid första anblicken kan det tyckas vara ganska enkelt. Jag brukar ju behandla alla mina vänner med respekt, och hjälpa dem när det behövs. Ja. Men "din nästa" inkluderar inte bara dina vänner. Enligt Gud bör du hjälpa alla människor, även personer du aldrig träffat, personer du inte tycker om - eller kanske t o m dina fiender.


Jesus säger "älska dina fiender".

Tänk dig att du växt upp i ett mycket fattigt land. Du går hungrig varje dag. Den ena smärtan avlösar den andra, magvärk pga för lite mat, tarmvred pga av dåligt vatten, den ena sjukdomen avlöser den andra. Din mamma har blivit våldtagen av regeringsmän. Din familj är utstött i samhället. Vad finns det att leva för?

Om du var i den situationen, hade du då inte önskat att människor som hade bättre ställt skulle hjälpa dig? Skulle du inte tyckt att varit lite hyckleri att så många med makt att hjälpa dig lät dig leva i sådan misär?

Hur mycket pengar skulle du kunna avvara per månad om du verkligen försökte? 500 kr? 1000 kr? 2000 kr? 5000kr? Alla är vi i olika situationer. En student som lever knapert och avstår från en öl för kunna skänka pengarna till välgörenhet gör kanske lika stor gärning som en välbärgad man som avstår från att köpa en lyxbil.

Grejen är: Gud vill att vi ska göra ALLT vi kan för hjälpa våra medmänniskor.

När vi verkligen ärligt och innerligt strävar efter detta (som borde vara en självklarhet) kommer vi upptäcka hur själviska vi är; hur svårt det är att avstå från saker vi tycker om. Vi kommer förvisso att göra mycket gott, och hjälpa många människor - men vi kommer också att fråga oss själva "varför gör jag inte mer?". Ju mer vi försöker, desto desperatare kommer vi att bli, tillslut kommer vi att skrika "JAG KLARAR DET INTE!!!".

Då förstår vi varför syndernas förlåtelse är så viktig. När vi då hör orden "dina synder är förlåtna" kommer våra ögon att tåras av glädje, och vi kommer att fortsätta vår strävan att göra gott, inte för att vi måste, utan för att vi vill!

/AF

Du kan kontakta denna bloggare direkt via mejl här!

”Lucky is the man who won't have to face what he is truly capable of.” - CSI

Skulle du kunna döda en annan människa? 

De flesta svarar nog: ”nej, det ligger inte i min natur.” I Rwanda 1994 så dödades ca 800 000 människor på 100 dagar. Menar du då att du i grunden är en godare människa än de som utförde dessa vansinnesdåd? 

Ingen skulle nog våga påstå att de av naturen är bättre än andra människor. Vi måste alltså inse att även du eller jag skulle kunna vara en av de som mördade och våldtog sina grannar och deras barn.

Men HUR kan det gå så illa?
Om människan av naturen är god – hur kan något sådant ske? Om så var fallet så skulle det nog helt enkelt inte ske. Dagens melodi - med tron på människans godhet - rimmar alltså illa med den verklighet som vi faktiskt beskådar i världen. Till och med vårt system bygger ju på den egoistiska tanken att producera och konsumera varor, inte för andras skull, utan för vår egen. Det råder ingen tvekan om att det kapitalistiska systemet vilar tryggt i egoismen och girighetens händer – annars skulle det helt enkelt inte fungera.

Många filosofer funderar också kring tanken på altruism (att göra något helt och hållet av välvilja och utan egen vinning) som något icke-existerande. När jag är ger någon av mina surt förvärvade pengar till en fattig så mår JAG bra – var det då en altruistisk handling?

Vi kan alltså dra slutsatsen att vi är onda i grunden. Det är precis detta som Bibeln lär. Människor är ”syndare och saknar härlighet från Gud.”

Bibeln presenterar också en utväg från detta tillstånd. Den enda sant altruistiska gärningen genom tiderna försäkrar oss om att vi inte behöver lita på vår egen förmåga för att bli av med vår onda natur. Gud sände Jesus, sin egen Son, som - helt frivilligt, utan tvång – gick i döden för våra synder och befriade oss från vår syndiga natur.

Att vi alla är kapabla till det mest fruktansvärda handlingar vet vi, men vi vet också genom Bibelns tydliga budskap att Gud är kapabel till ännu mer fantastiska handlingar som ställer allt till rätta! 

Detta får även DU tro är sant.

/ER

Du kan kontakta denna bloggare direkt via mejl här!

9/11 och Döden

Elfte september. Hur många får inte fortfarande rysningar av höra de orden? Trots att det nästan blivit uttjatat i media, tv, filmer, böcker m.m. så är det nog fortfarande få som står oberörda när de tänker tillbaka på hur hela världen höll andan. Plan kraschades i New York, Pentagon var under attack, och fler plan uppgavs vara kapade. Man började spekulera i om detta var början på ett tredje världskrig.

Plötslig blev döden en realitet. Vi som så ofta lever långt ifrån faror och krig - plötsligt var det mitt ibland oss. Om västvärldens mäktigaste land kunde bli attackerat, då kunde det hända var som helst.

Hur skulle du ha reagerat om du hade varit mitt i händelsernas centrum? Om du hade suttit på ett plan och vetat att det skulle krascha? När du måste tänka: "Nu dör jag". Skulle du blivit rädd? Gråtit? Skrikit? Övermannats av en desperat rädsla för vad som väntar dig?

Varför är vi egentligen rädda för döden? Min teori är att människor alltid är rädda för det okända. Och ärligt talat vet vi inte vad som händer efter döden. Många säger att inget händer. Man varför är de då så rädda när döden gör sig påträngande? Allt blir svart? Vi kommer till en plats där allt blir bra? Eller finns det kanske en risk att döden innebär lidande? Makalöst lidande? Fången i en lidande kropp utan att kunna ta sig ur det. Är det därför vi är så rädda?

Tänk dig att du sitter på planet och du vet att du kommer dö. Idag. Väldigt snart. Plötsligt säger någon till dig: "Jag vet vad som händer efter döden, och jag vet hur vi får evigt lycka". Skulle du tro på honom? Skulle du blivit helt lugnad och sagt "jamen, dåså, vad bra!" och låtit planet krascha med ett leende på läpparna?

Nä, faktum är att vi nog skulle behövt mer tid att undersöka saken närmare för att kunna tro på det. Den tiden har vi nu.

Jesus säger: "Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö." (Joh 11:25-26)

Om det är sant, är det då inte den största och viktigaste information vi någonsin kommer att få?

Idag finns tid. Om du inte är säker på vad som händer efter döden, hitta en Bibel och börja läsa nya testamentet, eller hitta en församling som du kan ställa frågor till. Jag lovar, det finns ett svar.

Du kan kontakta denna bloggare direkt via mejl här!

Vederkvickt!

Vardagen gör sig påmind och jag trollar bort mig i den. Jag trollar bort mitt innersta. Rutinerna blir ofta så många och påträngande att jag knappt finner en endaste minut att stanna upp. Stanna upp och tänka efter. 

Stanna upp och reflektera över min själs välmående.

Ibland när jag sitter på tunnelbanan, eller själv stressar runt i stadsvimlet så frågar jag mig själv; hur mår alla dessa själar? Om jag skulle fråga någon, vad skulle jag då få för svar? Kanske skulle många missta min fråga för något annat. Kanske tror de att jag egentligen frågar hur de mår fysiskt, psykiskt eller känslomässigt?

Men det är inte det jag undrar.

Nej, jag undrar hur deras själ mår. Är den fylld av sorg? Längtar den efter något som kanske verkar odefinierbart? Känns den nästan obefintlig och flämtar efter andan? Kanske är det till och med så att de sista dödsryckningarna för länge sedan passerat. 

När stress överrumplar mig, pengabekymmer gnager mig, migränen kommer med tätare intervaller och jag känner mig otillräcklig – så frågar jag min själ: hur mår du? I en sådan situation kan den svara: Jag mår bra! Jag är vederkvickt! 

Vederkvicka betyder: svalka, läska, förfriska, uppliva, stimulera, stärka, ge nya krafter, rekreera, förströ, förnya. (www.woxikon.se)

Psalmisten David använder sig av detta ord i en av sina mest kända sånger. Visst är det vackert! Tänk vad underbart om man kunde fråga alla på stan och få det svaret: Min själ är vederkvickt! Gud är den som vederkvicker våra själar så att den kan finna ro även i det mest besvärande jordliga situationer.

Den gode herden

1 En psalm av David.

HERREN är min herde, mig skall intet fattas.

2 Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro.

3 Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar

för sitt namns skull.

4 Om jag än vandrar i dödsskuggans dal,

fruktar jag intet ont, ty du är med mig.

Din käpp och stav de tröstar mig.

5 Du dukar för mig ett bord i mina ovänners åsyn.

Du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.

6 Idel godhet och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar,

och jag skall bo i HERRENS hus evinnerligen.

/ER

Du kan kontakta denna bloggare direkt via mejl här!

Ingen tröst?

Adam Oehlenshläger var en av Nordens främsta diktare, han har bl.a skrivit texten till Danmarks nationalsång Der er et yndigt land. I hans självbiografi kan man läsa om att då han en gång besökte sin dotter Charlotte. Medan hon låg på dödsbädden, tittade hon upp på honom mitt under sina smärtor, och sa ”Käre far, säg något trösterikt.” Då blev den stora poeten tvungen att vända bort ansiktet. Och han blev tyst. 

Han visste att alla de mäktiga diktarsyner och vackra romantiska diktarord inte kunde trösta hans plågade, döende dotter. Och något annat hade han inte att erbjuda.

Var kan man då finna tröst när inte ens en fars innerliga kärlek och inte heller de stora geniernas tankar och ord kan trösta? Var är trösten för oss människor när vi skall dö? 

Det finns tröst. I namnet Jesus.  

Jesus sade: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör,  och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?”  [Marta] svarade: ”Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma till världen.” (Joh 11:25f)

"Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig.” (Joh 14:1)

Du kan kontakta denna bloggare direkt via mejl här!

Önskar du ibland att du var annorlunda?

"Tänk om jag kunde vara lika social som hon är - hon har ju så lätt för att prata med alla och bli omtyckt av alla". 

"Å, om jag kunde bli lika bra på att planera och få saker gjort som han"

"Varför är inte jag lika impulsiv och spontan som den eller den…"

"Aaaah, om jag bara hade varit varit på ett annat sätt - då hade folk tyckt bättre om mig!"

Ofta vill vi förändra andra, och andra vill förändra oss. Men kan man då inte förändras? Och bör man inte förändras om man har vissa dåliga egenskaper? 

För det första: vi är skapade av en otrolig, sagolik, mäktig, klok och fullständigt ojämförbar konstnär. Gud. "Jag tackar dig Gud för att jag är så underbart skapad" (Ps.139:14). Därför är vi alla underbara. DU är underbar!

För det andra: vi är skapade och formade till olika individer. Gud har skapat oss med olika personligheter, egenheter och egenskaper. Vissa saker kan vi förändra. Andra saker är svårare att förändra. Personligen tror jag att vi alla under ytan har en uppsättning egenskaper som tillkommit av gener och vår uppväxt - och dessa egenskaper definierar vilka vi är. Vissa kan vara mer eftertänksamma - andra mer spontana. Vissa kan ha ett stort socialt behov - andra ett stort behov av att vara ensamma. Vissa ser mer logiskt på tillvaron, andra förlitar sig mer på magkänslan. Inget av detta är fel. Bara olika.

För det tredje: vi har alla vissa egenskaper vi inte borde ha. "Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag" (Rom 7:15). Vi säger saker vi inte borde. Vi tycker saker vi inte borde. Vi sårar och blir sårade.

Så hur kan vi bli av med dessa negativa egenskaper? Först måste vi inse att Gud älskar oss, trots våra brister. Det är inte okej att vi sårar andra, ja, att vi faktiskt sårar Gud. Men han förlåter oss. När denna kärlek översköljer oss kan vi få kraft att bli bättre människor.

Det handlar alltså inte om att bli mer social, mer strukturerad, att bli mer som den eller den personen... det handlar om att vi låter Guds godhet genomströmma våra liv, så att vi kan våga vara som vi är! På många sätt är vi olika - men vi är lika älskade och förlåtna av vår Gud!

/AF

Du kan kontakta denna bloggare direkt via mejl här!

”Not a sinner nor a saint!”

Säga vad man vill om Alcazars musik, men just denna låt har en väldigt viktig poäng. Det är väldigt vanligt att man hör just detta självreflekterande påstående från människor. ”Det är ju mänskligt att fela”, ”jag är ju inte perfekt, men så dålig är jag ändå inte heller!”, eller kanske till och med att de som Alcazar säger; ”jag är ingen syndare, men inte heller något helgon.”

Men vad är då synd? Det är många som har svårt för tanken på synd. Att något ska vara moraliskt fel trots att det inte skadar någon. Kanske är det till och med njutbart inte bara för en själv utan även för andra? Hur kan det då vara fel, speciellt om ingen annan vet om det? Eller att sätta sig själv i första hand före andra som man inte känner? Det är väl inget fel med det?

Hur kan någon som verkligen gör sitt bästa för att leva ett hederligt liv; är miljömedveten, behandlar alla människor med respekt, inte stjäl eller ljuger, inte säger ett oärligt ord och vars hjärta smärtar när denne hör om krig, svält och orättvisor, vara en syndare?!

Det går ju inte ihop.

Det är ju mänskligt att fela. Det stämmer: det är mänskligt att fela! Alla felar! Och att fela är att synda. Dessa ord är synonymer. Just därför är alla människor syndare! Därför är även den mest oklanderliga och till synes perfekta människan du känner en syndare.

Den logiska slutsatsen är ju att Gud i så fall inte borde släppa in någon alls till himlen. Det stämmer. Gud släpper inte in någon i himlen som vill komma in på grund av det "oklanderliga" liv de levt.

Stort MEN: Gud VILL ha oss hos sig i himlen och lät sin son ta straffet som vi förtjänade. Jesus felade inte. Jesus levde ett helt felfritt och oklanderligt liv i vårt ställe. Dessutom dog Jesus en förnedrande och skamfull död på korset och tog det straff som vi skulle ha fått för det vi har felat mot Gud.

”Ty detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen." - Joh 6:40

/ER

Du kan kontakta denna bloggare direkt via mejl här!

Astrid Lindgren ljuger!

Ofta hör jag människor säga; "Han var en god människa, han har det säkert bra där han är nu" eller "Hon har jobbat hårt i hela sitt liv, nu får hon äntligen vila i himlen", när någon närstående dött. Jag måste tyvärr meddela att ni har blivit förda bakom ljuset, detta stämmer inte!
"Vad stämmer inte? Är mamma inte i himlen?" Nja, det kan jag inte svara på, endast Gud ser tron i våra hjärtan, men vad jag däremot vet är att om hon enbart har hårt jobb och goda gärningar i bagaget så är hon någon helt annanstans än i himlen.

Var kommer då denna villfarelse ifrån, att ett hårt jobb och en vänlig uppsyn leder till himlen?

Dels tror jag att vi har djupt inpräntat i oss, att hårt jobb lönar sig, vem av oss har tex. inte sjungit Astrid Lindgrens "Fattig bonddräng" som barn? I denna sång, får vi höra om drängen som får komma in i himlen just på grund av sitt hårda slit.
"Men, då säger Herren: Fattig bonddräng, kom hit.
Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.
Därför, fattig bonddräng, är Du välkommen här.
Därför, fattig bonddräng, skall Du vara mig när."

Astrid kunde dock inte ha mer fel...

Jag tror också att många människor har en bestämd uppfattning om vem Gud är. Ända sen barnsben har man fått höra att Gud är god, och inte kan väl en god Gud döma "snälla" människor till helvetet, eller? Gud är god, jag håller med dig till 100%!

Men varför döms då "snälla" och hårt arbetande människor i så fall till helvetet?

Jag ska inte hålla er på halster längre utan kortfattat redogöra för hur det ligger till med oss och himlen:
Gud kräver att vi ska vara perfekta "Ni skall vara heliga, ty jag är helig." (1 Petr 1:16), detta klarar vi dock inte vilket medför att alla människor är värda döden och helvetet "Alla har syndat" (Rom 3:23) och "syndens lön är döden" (Rom 6:23). För att rädda oss sände Gud sin Son för att dö för våra synder "All vår skuld lade Herren på honom" (Jes 53:6). "Se Guds lamm som tar bort världens synd" (Joh 1:29). Detta är en Guds gåva som vi fått av nåd, helt utan egen förtjänst och hårt arbete. "Han frälste oss inte för rättfärdiga gärningar som vi gjort" (Tit 3:5) , Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det" (Ef 2:8). Denna gåva skänks alltså till oss genom tron, som i sin tur även den är en gåva "Alltså kommer tron av predikan, och predikan i kraft av Kristi ord" (Rom 10:17)

Vi kommer alltså inte till himlen pga. goda gärningar och hårt slit, vi kan verkligen inte göra någonting av oss själva, inte ens tro! Gud är dock så obeskrivligt god att Han offrade sin enfödde Son till hela världens frälsning!

Ps. Goda gärningar gör ingen till en kristen, men en kristen gör goda gärningar. Ds.

/EE

Du kan kontaktade denna bloggare direkt via mejl här!

Så du tror att Gud finns...men vad har du för bevis?!? Del II

Många människor medger att det skulle kunna finnas en Gud, vem den Guden är vet de i regel inte, ofta väljer de dessutom att begränsa honom till en avlägsen positiv kraft.

Dessa människor är vad man brukar kalla för agnostiker, och utgör en stor del av alla människor. De hävdar att man inte kan veta om det finns en Gud, eller ha någon kunskap om densamme. 

Men är det verkligen så? Kan vi inte veta att det finns en Gud? Och om vi nu kan det, vad vet vi så fall om honom?

Samvetet som jag tidigare beskrivit är ett av bevisen för att det finns en Gud. Det andra beviset har vi i naturen, allting runt omkring oss kan omöjligtvis ha uppstått av en slump. Evolutionister bruka säga att allting kom till genom en stor explosion för x-miljarder år sedan. Innan explosionen, var universum samlat i en enda punkt, i en singularitet. Men om man nu väljer att tro på denna teori, var kom i så fall singulariteten ifrån? Nej, vår värld förutsätter en skapare!

Stanna upp en stund, titta på naturen, allt ifrån den minsta blomman till det högsta av berg, se på artrikedomen, titta på dina medmänniskor, allting fullständigt skriker ut att det finns en skapare.

”Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet förkunnar hans händers verk.” (Ps 19:2) Men vad säger då skapelsen om sin skapare? Det första är att han är oerhört mäktig och uppfinningsrik. Det andra är att han är god som har gett oss så mycket skönhet i vår omvärld, och att han dessutom låter oss leva och använda oss av hans fantastiska skapelse. Det tredje skapelsen säger är att vi har en närvarande Gud som alltjämt uppehåller sin skapelse.

Samvetet och skapelsen är vad man brukar kalla för den naturliga Gudskunskapen, det vill säga vad alla människor kan veta om Gud. Denna kunskap talar med all önskvärd tydlighet om Guds existens och hans makt, däremot säger den inte ett ord om vem han är och vad han gjort för oss. För att få reda på detta måste vi vända oss till Hans ord i Bibeln: "…Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. " Joh (14:6)

"Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv." (Joh 3:16)

"5 Han frälste oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan på grund av sin barmhärtighet" (Tit 3:5)

/EE

Du kan kontaktade denna bloggare direkt via mejl här!

Så du tror att Gud finns...men vad har du för bevis?!? Del I

Vi lever i ett samhälle där våld, hat och övergrepp är vardag. Det går inte en dag utan att vi får höra och läsa om krig, våldtäkter, splittrade familjer, svältande barn och ond bråd död.

Merparten av alla människor har dock en inneboende känsla för vad som är rätt och fel, en känsla som hindrar oss från att döda och som gör att det känns fel att bruka våld mot och såra våra medmänniskor. Varför är det så? 

Var kommer denna känsla ifrån?

Arv, uppfostran och samhällets regler och lagar skulle de allra flesta säga, något som enligt mig också säkert har en stor inverkan. Jag tror emellertid att alla människor föds med denna inneboende känsla för vad som är rätt och fel.

Känslan kan liknas vid en batteridriven varningsklocka som varnar oss då vi gör något som är fel vilket vi förstås gör dagligen, och dagligen ljuder också varningsklockan.

Vi kan välja att lyssna på klockan, men vi kan också välja att ignorera den, trycka på snooze och vandra vidare. 

Klockan fortsätter dock att ringa och om vi ignorerat den tillräckligt länge så tar batteriet slut och klockan slutar att ringa.

Denna varningsklocka är vad kristna brukar kalla för samvetet och Bibeln beskriver det som lagen i våra hjärtan. ”14 Ty när hedningar som saknar lagen, av naturen gör vad lagen befaller, då är de sin egen lag, fastän de inte har lagen. 15 De visar att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan. Om det vittnar också deras samveten och, när de är tillsammans, deras tankar, som anklagar eller försvarar dem.” (Rom 2:14-15)

Samvetet har i huvudsak två funktioner: Det ena är att det är just lagen skriven i våra hjärtan, dess andra funktion är att samvetets blotta existens vittnar om att det måste finnas en installatör av denna vår själs varningsklocka.  

...fortsättning följer...

/EE

Du kan kontakta denna bloggare direkt via mejl här!

Allt är meningslöst!

Jag ligger i hängmattan och njuter. Fiskmåsarna dyker efter småfisk och molnen ligger glest spridda på den ljusblå himlen. Och jag tänker – vilken underbar värld! Frank Sinatras klassiska låt ”What a wonderful world” gnolar i mitt huvud. Helt underbart. Det är nog ingen som inte skulle hålla med mig om detta om de var här med mig just nu. 

Men, vad säger mig att det är underbart? Vad gör att jag ser skönhet? Vad har jag för belägg för att det finns något som är vackert? Den konsekvente evolutionisten och ateisten borde tycka att alla dessa mjuka värden endast består av kemiska processer. Skönhet, glädje, kärlek, empati – kemi! Som evolutionist har man inget belägg för något av dessa mjuka värden har ett mervärde än just KEMI. Men ändå känner, upplever och agerar man efter dem.

Men, jag vet att de flesta inte är konsekventa evolutionister. 

Kanske tänker man helt enkelt inte så mycket på vad ens tro har för konsekvenser?

Att tro att världen tillkommit genom en slump, helt utan någon tanke och syfte, att allt i vårt huvud endast är kemiska processer, att vi endast lever för att reproducera oss - får konsekvenser! Den konsekventa evolutionisten och ateisten ser ingen mening med livet. Det vore ju oförenligt med den ateistiska världsbilden.

Den konsekvente ateisten Nietzsche drog den enda logiska slutsatsen av den ateistiska övertygelsen: allt är meningslöst. Även om jag tycker det är tragiskt så förtjänar Nietzsche en eloge för sitt konsekventa tänkande.

Jag skulle vilja utmana dig med några frågor att begrunda:
- Vad grundar du ditt liv på?
- Vad har du för orsaker att tro som du gör?
- Vad får din tro för konsekvenser?
- Är DU konsekvent i din livsfilosofi?

Under tiden du funderar så tänker jag njuta av den underbara värld som Gud har skapat och som ger mig orsak att ge sådant som glädje, kärlek, sorg, skönhet, musik och mening en djupare innebörd än endast slumpmässiga kemiska processer.

/ER

Du kan kontakta denna bloggare direkt via mejl här!

Visa dig Gud!

För många känns det fånigt att tro på den Gud som beskrivs i Bibeln. Där beskrivs han bla som allsmäktig, allvetande och som skaparen av både himmel och jord. Om nu Gud är så stor och så verklig, varför visar han sig inte bara? Framför allt om Gud nu vill att vi ska tro på honom! Många påstår att om Gud skulle göra något helt tokigt och fantastiskt som att kanske få bilar att sväva på E4:an och sedan ropa: ”Jag är Gud! Den Gud som det står om i Bibeln! Tro på mig!” - då skulle man ju tro på Gud, för då skulle det väl vara oundvikligt? 

Då skulle ju bevisen vara övertygande.

Om du sedan berättar om denna incident för andra, skulle dina vänner då tro att du talar sanning? Inte så troligt.

”Det tror jag när jag ser det!” säger vi när en vän påstår sådant som låter alldeles för otroligt. Vi kan inte ta varandra på ordet. Det duger inte. I nya testamentet så beskrivs en liknande incident med Jesu lärjunge Thomas (senare kallad Thomas Tvivlaren). Trots att Jesus under flera år förklarat för sina lärjungar vad som måste hända, så kunde inte Thomas tro att det var sant när det väl hände. Han behövde bevis. Han kunde inte ta varken Jesus eller andra vittnen på orden. Precis som vi ofta agerar – så agerade en av Jesus närmaste. Vi bör också komma ihåg det att Thomas varit med Jesus under flera år och bevittnat otaliga övernaturliga under som Jesus gjort.
Thomas kunde inte ta Gud och hans vittnen på orden. Han var tvungen känna spikhålen i Jesu händer och fötter. Först då kunde han tro att Jesus verkligen uppstått!

Till skillnad från vår ibland berättigade misstro till människors påståenden så kan vi ta Jesus på orden. Bibeln kan tas på allvar för det är Guds ord – inte människors. I Bibeln får vi möjlighet att läsa om just liknande incidenter som den på E4:an. Dessa vittnen är pålitliga. För den allra viktigaste incidenten i historien (Jesu död och uppståndelse) finns det dessutom FYRA samstämmande vittnesmål. 

Våga tro att det är sant, utan att se. Det förändrar allt.

Sedan sade han till Thomas: "Räck hit ditt finger och se mina händer. Och räck hit din hand och stick den i min sida. Och tvivla inte utan tro!" Thomas svarade honom: "Min Herre och min Gud!" Jesus sade till honom: "Därför att du har sett mig, tror du. Saliga är de som tror, fastän de inte ser." Många andra tecken, som inte är nerskrivna i denna bok, gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har blivit nerskrivna, för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron skall ha liv i hans namn.

Ur Johannesevangeliet, kapitel 20

/ER

Du kan kontakta denna bloggare direkt via mejl här!

Liv efter döden?

Har du någon släkting eller bekant som dött? Tror du att han/hon är i himlen nu?

I dagens Sverige verkar de flesta ha hakat på den populära idén att vi bara består av kroppen. Och när kroppen är död, ja då finns vi inte mer. Vi upplever inget mer. Men när döden plötsligt blir något konkret, när någon närstående dör, då vill många tro att det i alla fall finns något efter döden. Någon sorts himmel. Försvarsmekanism säger vissa. Sanning säger jag.

Det är faktiskt mest logiskt att tro att det finns ett liv efter döden. Tänk såhär: vi lever maximalt 120 år i detta liv. Hur lång tid återstår, efter detta liv? Ja, döda kommer vi vara hur länge som helst - en evighet, inte sant?

Okej, så föreställ dig att du skulle spendera hela ditt liv med att förbereda dig på himlen. När du sedan dör infinner sig inte himlen - vad har du då förlorat? Ingenting, död är du ju likväl.
Men förställ dig det motsatta. Du lever hela livet på ett sätt som omintetgör dina chanser att komma in i himlen. När du sedan dör visar det sig att du hade fel - vad har du då förlorat? En evighet.

Så när Jesus säger: "Den som dricker av det vatten jag ger honom skall aldrig någonsin törsta. Det vatten jag ger skall i honom bli en källa, som flödar fram och ger evigt liv."

Då är det värt att vidare utforskas, inte sant?

/AF

Du kan kontakta denna bloggare direkt via mejl här!

Den gemensamma nämnaren

Ofta när jag tänker på kristendomens historia så skäms jag. Det är så mycket som gick så fel och som har dragit budskapet som kristendomen vill förmedla i smutsen. Jag kommer ihåg att det gjorde fysiskt ont i mig när vi på historielektionen fick höra om alla korståg och grymheter som utfördes i kristendomens namn. Det var nog en blandning av skam, men också stor förvåning. 

Var detta verkligen samma tro som min? Varför har jag aldrig fått läsa någonstans i Bibeln att det är våld och förtryck som leder människor till tro på Gud?

För det stämmer inte.

Hur kan det då gå så fel? Var det Guds fel? Nej. Det var människans. Genom historien så har människan alltid törstat efter makt och pengar. Det är detta som är den egentliga drivkraften. Jag tror inte att någon som deltagit i korståg i all ärlighet värnade om dessa människors själar. I alla fall inte på någon biblisk grund.

Det finns så otroligt mycket hemskt i människans historia som gett upphov till så mycket död och lidande. Jag inser att trots att ideologier och trossystem kan vara vackra i teorin så faller de i bitar när de vilar i människors händer. Kommunismen skulle jag vilja påstår är ett sådant. Varför fungerar det inte? Jo, för att människor är syndare och saknar härlighet från Gud.

Den gemensamma nämnaren är alltså genomgående: människan!

Ty här finns ingen skillnad. 23 Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, 24 och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem.

/ER

Du kan kontakta denna bloggare direkt via mejl här!

Skynda till min hjälp!

I Psaltaren finns en ständigt återkommande bön, den bön som uppstiger ur en troendes hjärta när frestelser och synd plågar. Den kristne känner att han är omgiven av snaror (Ps 38:13) och nät (Ps 31:5) och kan ibland sakna allt hopp om frälsning. Det är i dessa stunder som de troende har utropat och än idag gör det: Herre, skynda till min hjälp! Kung David bad denna bön ofta. Han kände det onda såväl inom sig som utanför sig. Han visste att det var bråttom och han ropar, om och om igen: Herre, skynda! (Ps 70:2), Herre dröj inte! (Ps 70:6), Skynda till mig! (Ps 141:1), Skynda till min räddning! (Ps 31:3), Skynda till min hjälp! (Ps 38:3).

Hjälpen är inte långt borta från den som ropar till Gud om hjälp. Han har lovat: Det skall ske att innan de ropar skall jag svara, medan de ännu talar skall jag höra (Jes 65:24).

Gud vet hur det är att vara människa. Han var frestad i allt liksom vi, dock utan synd står det i Hebréerbrevet 4:15. Han vill frälsa sina barn från synd, död och djävulen.

Hos honom finns det hjälp. Ropa till honom.

Herre, skynda till min hjälp! (Ps 40:14)

Psykfall eller Gud?

Det är många som tycker att Jesus var en schysst snubbe. Han ville ju liksom alla väl, och det var ju han som yttrade den gyllene regeln: ”allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem.” Hur kan man tycka annat än att detta är en bra person med mycket visdom och insikt? Jag håller med dem fullt ut! Till 100 %! Men, samtidigt frågar jag mig om de verkligen läst allt som Jesus sa? Det första citatet här är ju jättefint. Skulle någon kollega yttra detta på jobbet så skulle jag mer än gärna bjuda hem honom/henne på middag.

De som nöjer sig med denna definition av Jesus ignorerar vissa viktiga saker som Jesus också sa:

”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”

”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.”

”Ja, för att vittna om sanningen är jag född, och därför har jag kommit till världen. Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst.”

Om min kollega skulle yttra liknande saker så skulle jag nog inte bjuda hem honom/henne på middag. Möjligtvis skulle jag ringa jourhavande mentaldoktor för en tvångsomhändertagning eller i alla fall rapportera till chefen att det är något som inte står rätt till med min kollega.

Det finns alltså två alternativ här; antingen är Jesus en tokstolle och ett psykfall med hybris, eller så är han verkligen den han utger sig för att vara. Vi får inget alternativ som heter "Jesus var bara en god förebild", utan antingen eller.

Vad tror du?

/ER

Du kan kontakta denna bloggare direkt via mejl här!