skip to main |
skip to sidebar
"Gör er därför inte bekymmer och fråga inte: Vad skall vi äta? eller: Vad skall vi dricka? eller: Vad skall vi klä oss med? Efter allt detta söker hedningarna, men er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också."
Denna vers har alltid gjort mig lite förvirrad. Om Gud nu lovar att ge mig allt jag behöver, varför skall jag överhuvudtaget anstränga mig för att få ett jobb, åka och handla mat, laga mat, gå till jobbet eller skolan varje dag? Borde jag inte bara ägna all tid åt Gud? Sätta mig på en stubbe och läsa Bibeln - eller ge mig ut i världen och predika?
Men Jesus säger ju inte: "sluta arbeta" - han säger: "gör er inte bekymmer".
Som kristen vet jag vad Gud vill med mitt liv. Gud vill att jag ska älska såsom han har älskat mig. Att jag verkligen ska bry mig om människor i min närhet… berätta för dem om Gud… ringa det där jobbiga samtalet när vi vet att det skulle göra så mycket för den människan… samlas med medtroende och ärligt hjälpa och stötta varandra.
Men vad gör jag? Ja, ofta bekymrar jag mig så mycket för mina problem - hur ska jag få pengarna att räcka till denna månaden? - måste köpa nya vinterkläder! - måste få en bättre relation med mina vänner! - jobbar på ett projekt som är jätteviktigt för min framtid - och jag tänker att när jag gjort detta - DÅ kommer jag få tid att leva för Gud.
Jag tror det är därför Jesus säger "sök först Guds rike".
Vi ska inte använda våra bekymmer som en ursäkt att inte göra det där vi vet att vi borde göra för Gud. Nej, vi kan lugnt sätta undan tid för Gud i våra liv och veta att allt annat kommer att lösa sig!
Ni vi ser Guds förlåtelse är det naturligt för en kristen att sätta Gud först i sitt liv. Jesus menar: låt inte bekymmer över små dagliga göromål begränsa er.
Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.
/AF
Kan du minnas någon gång du känt dig riktigt lycklig? Jag menar djup, sprittande, fridfull glädje. En sån där känsla som får dig tänka att "det är såhär livet borde vara, allt annat är bara en blekbild". Kanske har du upplevt detta? Tillsammans med någon du älskar? En stilla sommarnatt då du tittat mot stjärnorna? En fantastisk dag tillsammans vänner då allt bara varit perfekt?
Men glädjen varar inte för alltid. Snart bleknar känslan och vi sjunker tillbaka till vardagen. Och vi försöker hitta ett sätt att komma tillbaka till den glädjen. Är det inte denna strävan som genomsyrar mycket av det vi tar oss för i livet? Vi söker hitta den perfekta romansen, den sanna kärleken, för vi tänker att då kommer lyckan att bli varaktig. Vi önskar vinna stora pengar på lotter för vi hoppas att pengarna ska hjälpa oss göra de saker som gör oss lyckliga.
Alla upptäcker förr eller senare att den perfekta lyckan aldrig är varaktig. Oavsett hur rik man är eller hur perfekt relation man har till sin partner så undflyr den perfekta lyckan. När man kommer till denna insikt drar man ofta en av två möjliga slutsatsen. Antingen är man romantiker eller realist. Om man är romantiker tänker man att denna sanna lyckan finns, det gäller bara att hitta den. Således strävar man ännu ihärdigare efter den perfekta kärleken, det perfekta arbetet, den perfekta bostaden osv, i hopp om man finna större lycka. Realisten däremot menar att lyckan aldrig kan vara varaktig, och därför får man vara nöjd med de få stunder i livet lyckan infinner sig, och annars kämpa på bäst man kan.
Faktum är att både realisten och romantikern har rätt. Det finns ingen sätt att på jorden skapa varaktig perfekt lycka, men oändlig varaktig lycka finns ändå… i himlen!
/AF
Inlägg
