”Lucky is the man who won't have to face what he is truly capable of.” - CSI

Skulle du kunna döda en annan människa? 

De flesta svarar nog: ”nej, det ligger inte i min natur.” I Rwanda 1994 så dödades ca 800 000 människor på 100 dagar. Menar du då att du i grunden är en godare människa än de som utförde dessa vansinnesdåd? 

Ingen skulle nog våga påstå att de av naturen är bättre än andra människor. Vi måste alltså inse att även du eller jag skulle kunna vara en av de som mördade och våldtog sina grannar och deras barn.

Men HUR kan det gå så illa?
Om människan av naturen är god – hur kan något sådant ske? Om så var fallet så skulle det nog helt enkelt inte ske. Dagens melodi - med tron på människans godhet - rimmar alltså illa med den verklighet som vi faktiskt beskådar i världen. Till och med vårt system bygger ju på den egoistiska tanken att producera och konsumera varor, inte för andras skull, utan för vår egen. Det råder ingen tvekan om att det kapitalistiska systemet vilar tryggt i egoismen och girighetens händer – annars skulle det helt enkelt inte fungera.

Många filosofer funderar också kring tanken på altruism (att göra något helt och hållet av välvilja och utan egen vinning) som något icke-existerande. När jag är ger någon av mina surt förvärvade pengar till en fattig så mår JAG bra – var det då en altruistisk handling?

Vi kan alltså dra slutsatsen att vi är onda i grunden. Det är precis detta som Bibeln lär. Människor är ”syndare och saknar härlighet från Gud.”

Bibeln presenterar också en utväg från detta tillstånd. Den enda sant altruistiska gärningen genom tiderna försäkrar oss om att vi inte behöver lita på vår egen förmåga för att bli av med vår onda natur. Gud sände Jesus, sin egen Son, som - helt frivilligt, utan tvång – gick i döden för våra synder och befriade oss från vår syndiga natur.

Att vi alla är kapabla till det mest fruktansvärda handlingar vet vi, men vi vet också genom Bibelns tydliga budskap att Gud är kapabel till ännu mer fantastiska handlingar som ställer allt till rätta! 

Detta får även DU tro är sant.

/ER

Du kan kontakta denna bloggare direkt via mejl här!

9/11 och Döden

Elfte september. Hur många får inte fortfarande rysningar av höra de orden? Trots att det nästan blivit uttjatat i media, tv, filmer, böcker m.m. så är det nog fortfarande få som står oberörda när de tänker tillbaka på hur hela världen höll andan. Plan kraschades i New York, Pentagon var under attack, och fler plan uppgavs vara kapade. Man började spekulera i om detta var början på ett tredje världskrig.

Plötslig blev döden en realitet. Vi som så ofta lever långt ifrån faror och krig - plötsligt var det mitt ibland oss. Om västvärldens mäktigaste land kunde bli attackerat, då kunde det hända var som helst.

Hur skulle du ha reagerat om du hade varit mitt i händelsernas centrum? Om du hade suttit på ett plan och vetat att det skulle krascha? När du måste tänka: "Nu dör jag". Skulle du blivit rädd? Gråtit? Skrikit? Övermannats av en desperat rädsla för vad som väntar dig?

Varför är vi egentligen rädda för döden? Min teori är att människor alltid är rädda för det okända. Och ärligt talat vet vi inte vad som händer efter döden. Många säger att inget händer. Man varför är de då så rädda när döden gör sig påträngande? Allt blir svart? Vi kommer till en plats där allt blir bra? Eller finns det kanske en risk att döden innebär lidande? Makalöst lidande? Fången i en lidande kropp utan att kunna ta sig ur det. Är det därför vi är så rädda?

Tänk dig att du sitter på planet och du vet att du kommer dö. Idag. Väldigt snart. Plötsligt säger någon till dig: "Jag vet vad som händer efter döden, och jag vet hur vi får evigt lycka". Skulle du tro på honom? Skulle du blivit helt lugnad och sagt "jamen, dåså, vad bra!" och låtit planet krascha med ett leende på läpparna?

Nä, faktum är att vi nog skulle behövt mer tid att undersöka saken närmare för att kunna tro på det. Den tiden har vi nu.

Jesus säger: "Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö." (Joh 11:25-26)

Om det är sant, är det då inte den största och viktigaste information vi någonsin kommer att få?

Idag finns tid. Om du inte är säker på vad som händer efter döden, hitta en Bibel och börja läsa nya testamentet, eller hitta en församling som du kan ställa frågor till. Jag lovar, det finns ett svar.

Du kan kontakta denna bloggare direkt via mejl här!

Vederkvickt!

Vardagen gör sig påmind och jag trollar bort mig i den. Jag trollar bort mitt innersta. Rutinerna blir ofta så många och påträngande att jag knappt finner en endaste minut att stanna upp. Stanna upp och tänka efter. 

Stanna upp och reflektera över min själs välmående.

Ibland när jag sitter på tunnelbanan, eller själv stressar runt i stadsvimlet så frågar jag mig själv; hur mår alla dessa själar? Om jag skulle fråga någon, vad skulle jag då få för svar? Kanske skulle många missta min fråga för något annat. Kanske tror de att jag egentligen frågar hur de mår fysiskt, psykiskt eller känslomässigt?

Men det är inte det jag undrar.

Nej, jag undrar hur deras själ mår. Är den fylld av sorg? Längtar den efter något som kanske verkar odefinierbart? Känns den nästan obefintlig och flämtar efter andan? Kanske är det till och med så att de sista dödsryckningarna för länge sedan passerat. 

När stress överrumplar mig, pengabekymmer gnager mig, migränen kommer med tätare intervaller och jag känner mig otillräcklig – så frågar jag min själ: hur mår du? I en sådan situation kan den svara: Jag mår bra! Jag är vederkvickt! 

Vederkvicka betyder: svalka, läska, förfriska, uppliva, stimulera, stärka, ge nya krafter, rekreera, förströ, förnya. (www.woxikon.se)

Psalmisten David använder sig av detta ord i en av sina mest kända sånger. Visst är det vackert! Tänk vad underbart om man kunde fråga alla på stan och få det svaret: Min själ är vederkvickt! Gud är den som vederkvicker våra själar så att den kan finna ro även i det mest besvärande jordliga situationer.

Den gode herden

1 En psalm av David.

HERREN är min herde, mig skall intet fattas.

2 Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro.

3 Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar

för sitt namns skull.

4 Om jag än vandrar i dödsskuggans dal,

fruktar jag intet ont, ty du är med mig.

Din käpp och stav de tröstar mig.

5 Du dukar för mig ett bord i mina ovänners åsyn.

Du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.

6 Idel godhet och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar,

och jag skall bo i HERRENS hus evinnerligen.

/ER

Du kan kontakta denna bloggare direkt via mejl här!

Ingen tröst?

Adam Oehlenshläger var en av Nordens främsta diktare, han har bl.a skrivit texten till Danmarks nationalsång Der er et yndigt land. I hans självbiografi kan man läsa om att då han en gång besökte sin dotter Charlotte. Medan hon låg på dödsbädden, tittade hon upp på honom mitt under sina smärtor, och sa ”Käre far, säg något trösterikt.” Då blev den stora poeten tvungen att vända bort ansiktet. Och han blev tyst. 

Han visste att alla de mäktiga diktarsyner och vackra romantiska diktarord inte kunde trösta hans plågade, döende dotter. Och något annat hade han inte att erbjuda.

Var kan man då finna tröst när inte ens en fars innerliga kärlek och inte heller de stora geniernas tankar och ord kan trösta? Var är trösten för oss människor när vi skall dö? 

Det finns tröst. I namnet Jesus.  

Jesus sade: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör,  och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?”  [Marta] svarade: ”Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma till världen.” (Joh 11:25f)

"Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig.” (Joh 14:1)

Du kan kontakta denna bloggare direkt via mejl här!